Malinois – historia

Malinois – Historia fram till 1999 av Anne Weitz-Heeland, föredrag på uppfödardagen LG BW 04.12.99, Tyskland

Utveckling från boskapsvaktande- till vallhund

I förbiblisk tid vallade man sitt boskap ofta utan hund men samtidigt som man utökade sina betesområden i fjällvärlden ökade risken för rovdjursangrepp. När man började bosätta sig i högfjällregioner hade man hundar som vaktade och försvarade boskap mot rovdjur. Senare användes hundarna inte bara som försvar mot rovdjur utan även som skydd mot ovälkomna gäster och fårtjuvar. Dessa herdehundar var starka kämpar, ofta skyddade av tjock päls. Delvis klippte man av öronen och satte på halsband med utåtvända taggar på hundarna för att skydda dem. Precis så har jag sett hundar under det här åtiondet i fjällen i Anatolien. Ett exempel till denna hundtyp är tibetansk mastiff.

Hundarna lärde sig sen att driva djur till vattendrag och nya betesområden. Ju oftare man fick byta betesområdet desto smidigare och lättare skulle hundarna vara. Ofta var de vita eftersom de på det sättet skilde sig från rovdjuren.

Under 1700-talet ökade befolkningen drastiskt och man intensiverade jordbruket. Samtidigt blev bönderna fria och fick bruka egen jord vilket ledde till allt mindre marker. Omständigheterna gjorde att fåren fick beta på smala vägar eller små åkerlappar.

För andra lantbruksdjur blev det mer och mer vanligt med uppbindning. I takt med att det blev allt trängre och vägarna blev fler tvingades herdarna att selektera smidiga och intelligenta vallhundar i aveln. På de smala gräsbevuxna vägarna tvingades fåren nästan gå på led. Det fungerade bäst när fåraheden gick i spetsen och vid varje sida av flocken såg hundarna till att fåren inte rörde grödorna som växte på åkrarna. Hundarna såg också till att man kunde svänga av in i en annan väg med hela fårflocken och att inget får blev efter. Dessa långdragna fårflockar krävde att hunden kunde arbeta självständigt och hade goda nerver, särkilt vid trafik. Under dessa omständigheter utvecklades en liknande vallhundtyp i olika länder i Europa och England låg före.

Den belgiska vallhunden finns i fyra varianter. Långhåriga är den svarta groenendael och den rödbruna tervueren, strävhårig lakenois och korthårig malinois.

Den belgiska vallhundens renavel

Den första internationella utställningen i Belgien ägde rum 1880 i Bryssel. Nästan 1000 hundar, framförallt jakthundar, var anmälda. Även sju kontinentala vallhundar var anmälda: Tyska, franska, hollänska och belgiska men det fanns ingen exakt beskrivning (rasstandard) på dem då. I veckotidningen med namnet “Chasse et Pêche” (franska för jakt och fiske), konstaterade man 1889 att engelsmännen hade kommit mycket längre, eftersom de redan hade rasstandarder för collie och old english sheepdog, medan det fanns många vallhundar här i Belgien, men ingen klubb eller komission har tagit sig an dem.

I slutet på 1891 samlades engagerade vallhundsfantaster i Bryssel. Efter det grundades Club du Chien de Berger Belge (klubben för belgiska vallhundar) 1891. Denna klubb låg under Societé Saint Hubert som senare anslöt sig till FCI. De hade en veckotidning vid namnet Chasse et peche.

117 hundar från trakten runt Bryssel och provinsen Brabant samlades den 15 november 1891 vid veterinärskolan i Cureghem-Bryssel. Det var då den belgiska vallhunden blev en egen ras. M. Vanderrnickt, redaktör på „Chasse et peche“ och zoodirektör i Gent och Düsseldorf skrev följande: Vid inmönstringen visade det sig att det finns olika typer av belgiska vallhundar. Mankhöjden ligger i genomsnitt på mellan 50-55 cm, enstaka exemplar är dock 62 cm höga. Färgerna och pälslaget är olika men de har högt ansatta, trekantiga ståndöron, bruna ögon, bred panna, elegant nos, välutvecklade kinder och en lång svans.

Rasens uppkomst är förknippad med ett namn: Professor Adolphe Reul (1849-1907). Han var veterinär och skrev flera böcker om hundar. När den belgiska vallhunden delades i olika varianter orienterade han sig mycket vid collie som man på den tiden hade delat in i tre varianter: Lång-, kort- och strävhårig. Belgisk vallhund delades upp på samma sätt. Han beskrev rasen och tog fram rasstandarden. Färgerna varierade – det fanns svarta, rödbruna, gråa och tigrerade hundar. Intressant nog fanns det inga vita hundar i den belgiska populationen i motsats till grannpolulationerna (Exempel: Schäfer – av de vita exemplarerna uppstod den vita herdehunden).

1889 samlades de bästa företrädare för rasen. Två familjer var mest framstående: Familjen ´”Picard”, vackra långhåriga hundar som ägdes av herr Rose i Groenendael och familjen “Pouts”, röd-gyllene strävhåriga hundar som ägdes av herr Janssen i Laeken. Bland de korthåriga stack Samlo och Mouche ut. Efter detta möte delades rasen i tre varianter. Man började föra in hundarna i Societé Saint Huberts stambok. Samma år kallades de svarta långhåriga belgiska vallhundar för groenendael. Ett litet tag kom frågan upp om man skulle förbjuda den korthåriga varianten som inte hade samma elegans. Men M. Reul försvarade denna variant som vackra hundar med hög intelligens och utmärkt spårförmåga.

På den tiden var M. Reul den enda som bedömde de belgiska vallhundarna. Han var en stor förespråkare av inavel. Han ansåg att inavel mellan släktingar med önskvärda egenskaper gav de bästa resultaten inom djuravel. 1901, då rasklubben fyllde 10 år delade man ut de första prisen hos de korthåriga till Tjop, Vos (far till den berömda Dewet) och Cora I. Samma år togs de första belgarna med i Saint-Huberts stambok (LOSH). Vos som föddes 1897 fick numret 5847.

De följande åren blev det en hel del meningsskijlaktigheter angående belgarna. Främst handlade diskussionerna om vilka färger som skulle vara tillåtna. 1899 hade man beslutat att den långhåriga belgaren skulle vara svart, den korthåriga rödbrun med charbonnage och mask och den strävhåriga grå. Den långhåriga av annan färg, som idag kallas tervueren, och den rödbruna strävhåriga varianten ignorerades. Ändå var den största delen av de strävhåriga hundarna just rödbruna men deras ägare bodde i den flamländska delen av Belgien och kunde inte få så mycket gehör tack vare sitt språk. När det gäller de korthåriga hundarna så ville man inte veta av de tigrerade, svarta och  och ljusbeiga. Hundar med dessa färger som till en början blev överhopade med priser försvann. Men en av dessa ljusa hundar utan charbonnage, Cora I (LOSH 6134) parades med Tomy. Deras avkommor föddes 1899 och en av dem var Tjop som uppfyllde rasklubbens önskemål: Han hade elegans, en vacker rödbrun färg och bra charbonnage.

Det följde en tid då nya rasklubbar bildades. Man fortsatte ihärdigt att bråka om färgerna. Vissa klubbar erkände de långhåriga rödbruna hundarna (tervueren), de svarta korthåriga och de rödbruna.

Uppkomsten av varianten malinois

Den historien är förknippad med namnet Louis Huyghebaert. Han levde mellan 1868-1952 och var hedersmedlem i Société Royale Saint-Hubert. Han var grundare till varianten malinois och ägnade sig åt lydnad och spår. Han skrev ofta i Chasse et peche och publicerade också en bok om spårning. Han födde upp malinois under namnet “Ter Heide” och var exteriör- och bruksdomare. Hans bror Frantz ägde Tjop. Louis cyklade mycket runt på landet i sitt yrke. Han berättade: De vackraste vallhundstyperna hittar jag i närheten av Mechelaar och i norra delen av Antwerpens provins. Det finns en korthårig belgisk vallhundstyp, mellan varg- och rävstorlek, med en rödbrun päls, högt ansatta små öron och hängande svans. Dessa hundar är mycket intelligenta och har en utmärkt näsa.

1898 grundades en klubb för korthåriga belgiska vallhundar inom belgarklubben i Malines. Medlemmarna föredrog en välutbildad hund som främst skulle vara en brukshund. Utseendet var inte det viktigaste utan man var ute efter talangfulla, välbyggda, intelligenta och trevliga hundar.

1903 anordnade klubben en stor utställning för vall- och draghundar i botaniska trädgården i Malines (Mechelaar). Där hade man också ett stort bruksprov som även innehöll vattenarbete. Hundarna skulle visa sina kvalitéer: Intelligens, lydnad och pålitlighet. Första priset vanns av Cora I, Tjops mor. På den tiden började man fundera på att ta fram nya bruksprov som skulle ersätta de gamla vallhundsproven, framförallt eftersom fårbeståndet i Belgien hela tiden minskade, i motsats till i Skottland. På grund av det skulle vallhunden bli en hushund och följeslagare på resor. Bruksproven skulle ha som mål att främja tre fundamentala egenskaper: Intelligens, lydnad och pålitlighet. Klubben i Malines (Mechelaar) utgav en broschyr och vykort på flamländska under namnet “Mechelse Hedershonden”, på franska malinois. Eftersom de gillade namnet fick de korthåriga hundarna heta så.

Runt 1900 blev masken på malinois befäst med hjälp av inavel.

1899 gav staden Gent tillstånd att använda tre belgiska vallhundar som polishundar som ett experiment. Eftersom resultaten blev bra ökade man hundantalet till 16.

Malinoisavelns stamföräldrar, särskilt Tjop och Dewet

Stamföräldrarna till malinois- och laekenoisuppfödningen, Vos (räv på holländska) och Liske de Laeken ägdes av fårhaheden Janssen. Vos vann 1892 3:e priset på det sista vallhundsprovet som rasklubben anordnade, eftersom det inte bar sig ekonomiskt. Han, som själv var gul och strävhåhig blev stamfader för laekenois.

Frantz Huyghebaert, bror till Louis, ägde Tjop (LOSH 6132) som vid sidan av Dewet var en av de viktigaste hundarna i början. Tjop föddes den 1 november 1899. Hans far Tomy var en utomordentlig vakthund. Hans far var Samlo och hans mor Cora I vann 1903 det första campagnepriset. Tjop var en mycket bra rasföreträdare med bra kroppsbyggnad och vinklar, bra färg men utan mask, en bra arbetshund men extremt nervös. Han var 57 cm i mankhöjd. Hans rygg var något lång, tassarna lite för fina och han var lite strävhårig på korset.

Dewets far var Vos (även kallade Vos de Polders) och hans mor var Mouche. På utställningen i Bryssel 1902 beskrevs han på följande sätt: 60 cm hög, en utmärkt hund, välbyggd med utmärks päls, utmärkta skuldrar och utmärkt bröst. Bra rygglinje och kors, bra huvud, felfri svanshållning, små trekantiga öron, utmärkt helhetsbild. Enda felet är att färgen är något ljus. Men det felet kompenseras med en mycket bra mask och skuldrorna.

Både Tjop och Dewet var rätt olika men deras namn finns i nästan varenda malinois-stamtavla så att man kan säga att de är dagens malinois stamfäder.

Snap – en viktig hane i bruksaveln

Snap föddes som Fram de Jolimont 1917. Hans ägare tränade den intelligenta hunden väl eftersom han från början ansågs vara aggressiv och bitsk. Den bitska karaktären ärvde han av sin farfar Sips Ter Heide från Louis Huyghebaerts kennel. Snap var inte bara extremt duktig i ringsport utan även i fältarbetet (Campagne-arbete) som även innehöll vattenarbete och spår. Han blev brukschampion 1925. Han var en utomordentligt bra brukshund med mycket bra anlag, speciellt för försvarsarbete och bevakning.

Även som utställningshund var han framstående. På 1920-talet var han en viktig avelshane. Han var far till många berömda bruksmalinois som Sam du Thiriau, som blev 2:a på Grand Pris i Belgien 1926. En annan son, Killer, blev brukschampion 1924 och spårchampion blev en dotter, Mascotte du Tigre Royal 1928.

Den korthåriga belgiska vallhunden, inte malinois

När rasklubben hade sin första träff fanns också några korthåriga hundar med svart päls med. Man sade att en av 20 rödbruna korthåriga vallhundar blev svart. Ofta kom de från parningar mellan groenendael och malinois. Exteriört liknade de malinois men de hade ofta kortare päls. Den korthåriga svarta belgiska vallhunden erkändes 1929.

De strikta bestämmelserna angående korsparningar ändras

Efter första världskriget ändrade man de strikta bestämmelserna angående korsparning mellan olika varianter och färger. 1920 fick man para hundar med samma pälslag men olika färger. Mellan olika pälslag fick man para malinois och laekenois. Efter 1945 fick man korsa malinois med laekenois och tervueren och alla färger på de korthåriga och långhåriga hundarna. 1978 definerade man färgerna fortfarande så här: röd, svart, tigrerad och hela skalan mellan grå och svart. 1989 ändrade man standarden hos malinois och det blev bara tillåtet med röda hundar med charbonnage och svart mask. Det betyder att svarta malinois som föds då och då inte motsvarar standarden längre.

Den första ingående rasbeskrivningen på tyska

Den första ingående beskrivningen av belgisk vallhund på tyska hittar man i von Stephanitz bok “Der deutsche Schäferhund in Wort und Bild” (schäfern i ord och bild) från 1921.

Han skriver: I Belgien finns en vallhund som motsvarar den vi har i Tyskland. Det finns många vallhundar där, kanske till och med fler än hos oss. Dessutom finns det de strävhåriga hundarna som driver boskap (bouvier).

Hos nötkreaturen såg jag inga hundar 1915 men det kanske hade med kriget att göra. Dessutom har de i huvudsak stora nötkreatur som går på inhägnade beten och som ger sig på hundar som passerar. Den erfarenheten gjorde jag i Westflandern nästan dagligen med de tjänstehundarna som följde mig. I Wallonei, söder om Maas, dit jag kom i slutet av kriget, var alla hundar beslagtagna och användes som rapporthundar, men befolkningen såg direkt att jag hade schäferhundar (=vallhundar).

Under det första krigsåret såg jag fortfarande belgiska vallhundar som vaktade sina gårdar överallt. Nästan varje gård hade en hundkoja som var utformad som en bikupa. I städerna såg man övervägande den korthåriga varianten, runt Bryssel var det däremot tydligen vanligast med den svarta långhåriga varianten. Där bar alla hundar också de omtalade belgiska munkorgarna i läder med ett litet hål för nosen. Man använde hundarna också väldigt mycket som dragdjur. Man såg alla möjliga varianter på hundspann, till och med framför en rullstol såg jag draghundar. Jag såg aldrig en ensam hund som drog utan oftast var de två. Ofta fanns belgiska vallhundar ihop med de strävhåriga drivande boskapshundarna (bouvier) i samma spann. När tre hundar drog en last, vilket inte var ovanligt, gick den starkare bouvier i mitten. Man såg också hundar som inte gick framför utan under vagnen, ibland en till två hundar framför vagnen och en under. Man såg till och med ekipage där en lätt häst gick framför vagnen och en stark hund under och drog. Kuskarna, där en del var unga, hukade ofta på den lätta vagnen och körde till och med ikapp – men det gick förstås inte fortare än 30 km/timmen.

Hundtypen som fanns i Flandern var oftast rätt kraftig, av vallhundstyp, pälslaget och färgen var sällan ren, ofta hade de stubbsvans, antagligen en följd av inkorsningen med bouvier. De svarta långhåriga hundarna liknar våra hundar av mellanstorlek rätt mycket, fast pälsen får de att se större ut. De korthåriga hundarna är betydligt mindre och mer finlemmade än våra. Ur bruksavelssynpunkt finns det att anmärka att de är så finlemmade och har ett litet huvud. Deras steg är ofta fjädrande men inte effektiva.

Belgarna är ivriga och kunniga uppfödare men tar inte hänsyn till bruksegenskaperna hos vallhunden utan tittar mest på oviktiga detaljer som huvud, öron och svans, särkilt hårlag och färg är viktiga kriterier för dem. Alla hundar som inte uppfyller kraven på pälslag och färg i rasbeskrivningen i en av de många kennelklubbarna anses inte vara renrasiga. Följderna av den starka inaveln ska säkert visa sig. Från början fanns tre olika hårlagsvarianter men nu har man också delat upp olika varianter i färg så att det nu finns sex olika varianter.

Varianternas namn härstammar från ortena de från början kom ifrån: Mechelaar, Laeken, Tervueren och Groenendael ligger alla i närheten av Bryssel.

Förövrigt liknar raskännetecknena våra hundars. Mankhöjden ska vara 55cm (medel). Hundar med stubbsvans och hängöron är inte godkända, inte heller de som har fel färg eller hårlag.

Långhåriga vallhundar användes runt 1900 som polishundar i Gent. Dessa hundar användes dock enbart som skyddshundar och utbildningsnivån är inte lika hög som hos oss och det är inte heller lika vanligt med tjänstehundar som här. Även belgarna har tittat på vårt sätt att utbilda hundar. De är skickliga dressörer och uppfödare men lägger vikt vid oviktiga saker och cirkuskonster. Deras hundar prestera otroliga hopp men de ägnar sig inte på något seriöst sätt åt näsarbete.

Med tanke på hur populär den belgiska vallhunden är i sitt land är det inte konstigt att man ytterst sällan fick se en tysk schäfer i Belgien innan kriget.

(Fundering: Hoppen som dagens ringhundar presterar är på gränsen till djurplågeri; jag ser landningen som ett problem, men hoppen är ett skydd mot HD/AD eftersom de flesta avelshanar är duktiga ringhundar. Det förstod inte Stephanitz då)

Belgisk ringsport från tiden innan första världskriget till nu

Ingen annan ras än belgisk vallhund har någonsin vunnit en av de tre viktigaste mästarskapen i ringsport i Belgien. Aldrig har en schäfer, dobermann eller annan ras vunnit.

1913 ägde det första mästarskapet i belgisk ring rum.

Det anordnades av den belgiska kennelklubben (KCB). Första vinnaren var en groenendael, Jules u Moulin (LOB 2884). Även på andra plats kom en groenendael och trea blev en tervueren. På fjärde plats kom malinois Tom des Crosnes. 1914 vann Jules igen. Hans förare var Joseph Couplet som utgav boken “Vakt-, skydds- och polishunden” 1908. Han var med och utvecklade belgisk ringsport. Han var vice ordförande i belgiska vallhundklubben och blev senare ordförande i kennelklubben.

Sen första världskriget var det bara malinois som vann titeln, bortsett från två undantag 1927 och 1960/61 då laekenois tog titeln. Det bästa resultatet av en hund av annan ras var en andra plats som en bouvier kom på 1950.

Flera hundar tog titeln mer än tre gånger som t ex Snap van den Leeuw på 30-talet, Jack de Beka på slutet av 40-talet, Torro van’t Rolushof på 60-talet, Rex van de Welkom på slutet av 60-talet och Alk dom vann fem gånger på 70-talet.

1926 organiserade Societé Royale Saint-Hubert (SRSH) för första gången “Stora priset från Belgien”. Den första vinnaren var malinoistiken Sadi och den andra hette Samox. Båda var registrerade i kennelklubben i Belgien som inte var erkänd av Societé Royale Saint-Hubert så de registrerades i Societé Royale Saint-Hubert under ett annat namn.

Stora priset från Belgien vanns alltid av malinois men det fanns två undantag: 1929 delade en groenendael och en malinois på titeln och 1952 vann tervueren Xavier vars föräldrar var malinois.

De bästa resultaten som hundar av andra raser uppnådde var ett andra pris för en schäfer 1935 och en bouvier 1952. Två hundar vann titeln mer än fyra gånger: Metteko (ALSH 21704) på 70-talet och Clip (LOSH 412720) på 80-talet.

“Nationaal Verbond der Belgische Kynologen (NVBK)“- Mästarskap

Efter en del bråk om ringregler bestämde klubben från Antwerpen sig 1963 för att bli självständig från SRSH. Många brukshundklubbar anslöt sig, likaså många berömda hundförare. Kiener (LOSH 197867) vann 1963 det stora priset från Belgien på Saint-Hubert men startade sen på NVBK där han vann titeln tre gånger. Kiener hade mycket goda anlag och var mycket intelligent. Men han var också väldigt stor vilket ledde till problem med ryggen och han hade också väldigt stora öron. Kieners mor hette Criquette (LOSH 166749) och hans morfar var den berömde Sirol. Sirol hade stort inflytande på dagens brukslinjer. Genom Carak och Notter, med Xjelaba och framförallt hans son Othar Noaillerie förde man in hans linje i Frankrike. Även genom Cibo Meulderhof och hans son Ultra Domaine Caméléon. Till hans avkommor räknas också Sandor des Foudriots och framförallt Cartouche. Hans avkommor Ivan, Horsy des deux Pottois, Athos och framförallt G.Bibber hade stort inflytande på aveln.

M. Varlet ansåg att mångfalten av klubbar med sina olika ringtävlingar var en chans för rasen malinois. På det viset tävlar hundar från helt olika linjer efter olika regler.

De viktigaste uppfödarna av malinois efter brukslinjer

Efter första världskriget var de viktigaste kennlarna i kennelklubben i Belgien “du Thiriau” med sina champions Djeck och Sam “du Rupel” (champions Flup, Jimmy och Margot). Efter andra världskriget hette de viktigaste kennlarna “van de Reep” och “van de Welkom”. Från den sistnämnda kom Flap alias Blackie van de Welkom som blev grunden till den franska och schweiziska bruksaveln.

De stora kennlarna i Saint-Hubert var mellan världskrigen “des Hallattes” och “du Forgero” med sina champions Abello och Benny och “de Grand Rabot” med sina champions César och Ecapi. Efter andra världskriget fanns kennlarna “Fraternité“ med sina champions Tibi, Rex och Rachid och “van de Molenbeek“ med sina champions Snap, Varak, Vabil, Sito,Gary,und Eros. Viktig var också kennel “van de Oewa“ med sönerna och champions Carack, Cabil och Hab. Bland de nyare kennlarna finns “Deux Pottois” av Luc Van Steenbrugge som ägde G’Bibber, belgisk ringchampion 1987. Kennlar som är viktiga idag är “du Boscaille“ , “Hantjeshook“ och “Moulin Tombroeck“.

Frankrike

Efter kriget var M. Poix en viktig person. Han hade kennel “du Bois d’Emblise“. Han hade kontakter i belgiska kennelklubben och på det viset använde han Flap i aveln. Efter 1965 främjade en belgisk uppfödare, Léon Destailleur, hundsporten med malinois. Han bodde i gränstrakten mellan Belgien och Frankrike och avlade under namnet “du Mouscronnais“. Genetisk selektion och en förbättrad utbildning ledde till hundar som Quacha Mouscronnais som vann championatet i fransk ring 1972 och deltog sex gånger. På 70-talet var “de Ventadour” en viktig kennel som fick fram tre brukschampions med utmärkt yttre: Tzar, Utha och Teddy. Samtidigt fanns det en uppfödare i Elsass, “du Turenfels”, som var framgångsrik med sina champions Vico och Urgo. Han förde in Ruskys linje i fransk malleavel. En uppfödare som senare födde upp exteriörhundar fick fram två brukschampions på 70-talet – Nelko och Urf. Kenneln hette “du Mas de Lavandes” men hade inte samma inflytande på bruksaveln som de tre tidigare nämnda kennlarna.

Flap, alias Blackie von Welkom, var en snabb, högtempererad hund som bland annat lämnade Léopar Léobaro, Nerk, Norban, Nesi och Nesina v. Greenstraat. Léopars dotter Orane Ventadour parades med Nerksonen Quacha Mouscronnais. Tre tikar från den kullen lade grunden till tre väldigt berömda kennlar: “Fontaine du Buis“ med ringchampiontiken Utha Ventadour, “du Domaine Caméléon“ med kullsystern Ulla und den tredje – Uranie på kennel ”Noaillerie”. Hundar från Flaplinjen var väldigt snabba, högtempererade och vackra. Dock ofta väldigt förarveka. Senare korsade man in blod från Sirolavkommor. Dessa hundar hade en stark mentalitet och ett bra bett. Första gången fördes det blodet in med Xjelaba vars mest kända son var Othar Noaillerie som vann det franska ringchampionatet 1981-84. Uppfödare som idag är kända är: Des Loups Mutins, Cami Catheric, Creux Thatcher, Loups Mackenzie mm. Senare fick man också in NVBK-blod över Cibo Meulderhof och hans välkända son Ultra Domaine Caméléon och Nardo, kallad Rocky. Man importerade också flera hundat från kennel Deux Pottois, t ex Itusk och Ivan. På senare tid är kända hundar och nedärvare Robin Fontaine Buis, Voltaire,Cheyenne Loups Mutins, Dusty Clos Savoie und G’Bang Virginie.

Schweiz

Den berömda kenneln Colombophile började med tervueren och gick sen över till malinois. Från början avlade man mer på exteriören men hundarna hade redan då SchH III. De första framgångarna på mästarskap kom. Efter att herr Belet har dött tog hans fru över kenneln och satsade främst på bruksavel. I år (1999) blev Nelson världsmästare i IPO III. Även nya uppfödare kom till, bl a Vigna Secca.

Holland

De viktigaste holländska blodlinjer bygger på Sirol och hans bror Stoud. Cabil, Carrak och Criquette såväl som Kiener härstammar från den linjen. Mycket snabbhet men även en viss skärpa fördes in över Gladdy van de Purpere Heide som ägdes av Jeff Vandenbroek.

Österrike

Allt började med import av Löwenfelshundar. Även här såg man malinois på allt fler tävlingar. Senare importerade man hundar från kennel Deux Pottois till kennel “Siefeler Berg” som också har franska linjer och framförallt till kennel ”le Bosseur“ som är den mest inflytelserika uppfödaren idag.

Tyskland

Den första registrerade malinois var Ruka e. Murky u. Prisca von Turenfels. Hon föddes 1968 och tävlade SchH III. Hon blev mor till den första malinoiskullen i Tyskland. Far var den berömda bruksavlade hanen Rusky och valparna föddes den 10 januari 1971. Det blev 4 hanar och 2 tikar som föddes på kennel “von der Malinoislodge”. Sen såldes tiken och 1974 föddes B-kullen på kennel “vom Bäckerstüble” och vid nästa löp C-kullen. Far var båda gångerna Urgo de Turenfels som var en känd ring 3 finalist. Nästan alla valpar såldes till Frankrike. Inflytande på den tyska aveln har de än idag, nämligen tervuerenaveln, över Bessie som hade Ring C (gammal beteckning för Ring III) och fanns på kennel “King Lorraine”. Hennes avkomma Pop Compagnons Vie, en tervuerenhane med Ring III, var far till flera kullar i Tyskland.

Men inom malinoisaveln fördes inte den linjen vidare. Episod Nasser följde med kennel  ”v.d. Valleyer Höhe” där det fanns en Colombophiletik. Herr Nasser importerade den vuxna tiken Etoile du Colombophile och parade henne med en  Colombophilehane. Valparna föddes 1976. Tikarna såg man en del på utställningar. Hanen Andre såldes till Schweiz. Hans dotter Bessie, Firedancer Kennel, blev mor till juniorsegraren DM Bjelo Stutengarten. Sen importerade man hanen Molosse. Den hanen tävlade IPO III 50 gånger och var efter rena Mouscronnaislinjer. 1980 föddes A-kullen på hans ägares kennel som hette “Sonnenstück”. Mor var den franska importtiken Naja Bois Muguet. En tik från den kullen, Anja, hade en kull 1982 efter SchH III-hanen D’Jack Boscaille vars ägare var Peter Engel. I den kullen blev Basti von der Hirtenfreude känd (utställningschampion). Hon var avelstik i kennel  “Tettenbacher Schäferhof”.

Nu händer det något avgörande i den tyska malinoisaveln!

Och den händelsen är förknippad med namnet Peter Engel, kennel “von Löwenfels”. Han hade börjat med långhåriga belgiska vallhundar. Tyvärr hade hans hundar hälsoproblem och utbildningen av dessa hundar var inte lätt. Under en parningsresa i Frankrike besökte han en utställning där han såg en uppvisning i fransk ring. Malinoishanen han såg där var fransk brukschampion Tzar Ventadour. Peter Engel blev förtjust i malinois och den annorlunda skyddsgrenen. Han importerade tre vuxna tikar och en hane, Duchesse Lancaumont, fortfarande efter exteriörlinjer, Chris Boscaille, och den viktigaste tiken i tysk malinoisavel, Erika des deux Pottois.

Den 1 oktober 1981 föddes den första kullen i kennel “von Löwenfels” undan Chris Boscaille som hade parats med Cadix Boscaille hos sin förra ägare. Till en början fanns mycket franskt blod i avelshanarna som t ex hos Vicquy Faubourg Postes-Othis Maison Neuve. På den tiden var Peter Engel fortfarande intresserad av recessiva långhårslinjer, d v s tervueren som föddes i malinoiskullar som t ex Dick-Jago, Jury, stamtik i brukstervuerenkenneln ”von der Roten Platte”. Peter Engel upphörde sen med dessa linjer. På den tiden var han föregångare men idag finns det många uppfödare av brukstervueren efter malinoisföräldrar som t ex Virlevent, Silver Rail, Musher och Siefeler Berg.

Det blev problem med den tyska rasklubben för belgiska vallhundar (DKBS) som inte var intresserad av hundsport. Det var svårt att hitta ett bra koncept vilket ledde till att den tyska malinoisklubben (DMC) grundades. Först registrerades valparna i VDH, den tyska kennelklubben, för att därefter registreras i DMCs egna stambok. Peter Engel m fl importerade nu många Deux-Pottois-hundar. Det var de belgiska avelshanarnas tid och alla har blivit legender: G’Vitou, Haddock och Eik. Sen följde G’Bibber och hans söner. Senare kom holländska linjer över Sorba Hoveld till Tyskland.

I början såldes många Löwenfelshundar till Frankrike. Mest känd blev Europavinnare, fransk brukschampion Fico von Löwenfels.

I början på 80-talet startade kennel “von der Wirthsmühle” sin uppfödning medden franska importtiken Sarah Compagnons Vie. 1984 startade kennel “von Kronenbühlmed en otillåten parning mellan sin gamla tervuerenhane Boris von Hassenstein och den belgiska importtiken Gene des deux Pottois. Viktig var B-kullen där Gene parades med Haddock des deux Pottois. En tik, Basti, var finalist på franska IPO mästarskapet och avelstik och en hane, Boris, deltog 1991 på franska Selektif i fransk ring. Så småningom bildades nya kennlar som byggde på Löwenfelshundarna som fanns. Den viktigaste var kennel “vom roten Falken” där ägaren tyvärr har avlidit men hundarna därifrån är mycket framgångsrika inom hundsporten.

På 80/90-talet startade följande kennlar: Von der Wautz, des Teutones, Breuker Heide, Bonum Bono, Airport Hannover, Schneller Fuchs, Forsthaus Augustdorf, von den bösen Buben för att nämna några. Även i föredetta DDR började flera uppfödare med malinois: Greifenring, Ihleburg och Haus Penz mm

Två viktiga hundar formade den tyska malinoispopulationen – de två korade hanarna Oscar von Löwenfels och Kolos des deux Pottois. Under många år dominerade dessa två hundar den tyska malinoisaveln.

1986 deltog för första gången en malinois på tyska mästarskapen i IPO – det var Gayal des deux Pottois. Ett år senare startade redan tre hundar – Gayal och Harro des deux Pottois och Duc. Gayal blev då tysk mästare. De följande åren startade oftast tre malinois. 1990 blev en malinois tysk mästare igen – Igor von Löwenfels som ägdes av en amerikan. 1991 deltog tolv malinois, varav fem var uppfödda på kennel von Löwenfels. 1992 var den tyska mästaren och vicemästaren uppfödda på tyska malinoiskennlar – det var Sam von Löwenfels och Alpha vom Lehrbacher Schloss. Ett år senare deltog malinois igen – den här gången 19 stycken! På plats ett till fyra var det bara hundar av den rasen. 1993 blev Onix von Löwenfels tysk mästare och Sam von Löwenfels kom på andra plats. Ett år senare var Sam åter tysk mästare. 1995 vann en malinoistik för första gången – Zahra von Löwenfels. 1996 vann en schäfer för första gången på länge. 1997 vann Emir des Teutones. Nuförtiden är malinois den vanligaste rasen på tyska mästarskap. 1998 och 1999 vann Klemm vom roten Falken. 1999 blev den amerikanska hanen Shane Ot Vitosha 2:a.

Rasens utbredning i andra länder

USA

Många europeiska bruksmalinois säljs till USA. Till en början var det Löwenfelshundar, sen des-deux-Pottoishundar och nu många franska och holländska hundar. Förutom IPO tränar man nu också mondioring och fransk ring och det har säkert med rasens växande popularitet att göra. Men man måste också se problemet: Kommersialiseringen av hundarna – utbildande topphundar köps till stora summor. Man köper finalister från Framkrike vilket var omöjligt förr. Ett exempel: Finalist Eyra Calvaire Acacias såldes till Tyskland och Ch. Travail campagne Duc Creux Thatcher till USA.

Skandinavien

Kända hos oss med mycket tyska linjer: Kennel Daneskjold i Danmark och kennel Blackneck’s i Sverige.

Delningen mellan exteriör- och bruksavel

I början på 70-talet var delningen mellan bruks- och exteriörlinjer inte så tydlig än. Que Rack Bois Emblise från Belgien efter bruks- och utställningslinjer är känd av experter. Sedan dess kann man se en tydlig delning. I Berlin hade en belgisk utställningsdomare en mycket intressant föreläsning om belgiska vallhundar. Han var där för att döma på en stor utställning. Han berättade mycket om rasens typ och uttryck, kände till malinoislinjerna väl och pratade mycket om den berömda kenneln “Assa”. Men han kände inte till eller nämnde de stora nedärvarna i brukslinjerna som Sirol, Cartouche und G.Bibber. De båda världarna bruks- och exteriöravel är nu delade och har inget större intresse av att komma i kontakt med varandra. De flesta utställningskennlar finns framförallt i Belgien och Frankrike. Två kennlar har stort inflytande. De bedriver delvis rätt mycket inavel och har en mycket enhetlig typ. I Belgien: “du Maugré”, en kennel som inte längre finns men vars linjer återfinns i många av dagens kennlar som t ex ”Hameau St. Blaise”och som även har bidragit med en uppfriskning av “Mas des Lavandes”-hundarna i Frankrike. Viktig är också kennel “Terre Aimée” där fru Varlet har en uppfödning med exteriörhundar och hennes välkände man avlar på brukslinjer. Varlet har enligt min åsikt skrivit den bästa boken om belgiska vallhundar.

Även i Skandinavien, England och Italien finns exteriörkennlar. Sammanlagt är dock bara en mycket liten del av alla valpar som föds efter dessa linjer.

Till slut: Hur kan man förklara rasens segertåg?

De olika bruksproven som finns där rasen har störst utbredning ligger geografiskt ganska nära varandra (KNPV, SchH, belgisk ring, fransk ring). Inget land har för stor organisatorisk övervikt som det är fallet med schäfern. Det kan man definitivt inte förvänta sig av de oeniga belgarna. Därför selekteras brukshundarna på olika sätt. Mångsidigt med nosarbetet och den extrema lydnaden med stor precision i SchH (IPO) i motsats till den stenhårda KNPV-hunden som ska stå ut med hårda slag och den belgiska ringhunden som ska klara av nya konfliktsituationer hela tiden och den snabba, spektakulära franska ringhunden. Inte att glömma alla dessa extrema hopp i de två sistnämnda grenarna.

En otrolig genetisk potential selekteras på de olika egenskaperna i olika länder – till exempel ett bra bett i Tyskland och att kunna hoppa högt och långt i Belgien och Frankrike.

Mitt slutord: Vi ska vara rädda om mångsidigheten! Just för att det inte bara finns en hundsport som är den enda rätta är malinois lämplig till så mycket.

Idag är malinois enastående. På de flesta mästarskap finns malinois, nästan alltid på de övre placeringar. Sen slutet av 70-talet har antalet kullar ökat enormt i Frankrike, senare även i andra länder. Det innebär också ett ökat ansvar för att man måste hitta rätt hem till en malinoisvalp. Alla passar inte ihop med en malinois!

Källor:

  • Jean-Marie Vanbutsele : A hundred years of history of the BSH
  • Jean-Marie Vanbutsele : About Snap a great Malinois
  • Jean-Marie Vanbutsele : Never any other breed
  • Jean-Marie Vanbutsele : The Malinois Tjop and Dewet
  • Georges Van Ceulebroeck: L“Histoire  du Berger Belge
  • Von Stephanitz: Der deutsche Schäferhund in Wort und Bild
  • Karl Hermann Finger : Hirten- und Hütehunde
  • André Varlet/ Philippe de Wailly: Les Bergers Belges
  • Erna Bossi: Der belgische Schäferhund und seine Geschichte
  • Mme Aubry: Le berger belge
  • Mme Aubry: le berger belge Tome 2
  • Yves Surget: Le chien du berger belge
  • Tidningar: sans laisse, clubnachrichten, der Malinois