Här har det varit mycket elände. Värst har naturligtvis varit att ta beslutet att låta Qubiken somna in. Hur kan man bestämma över någons liv eller död – särskilt när det handlar om en älskad vän som man har tillbringat de senaste 13 åren med? Vi visste att det skulle komma men Qubiken var fortfarande glad och hade sin livsgnista kvar – han var inte den typen av hund som gav sig heller. Sen blev han bara sämre i sitt bakställ och vi insåg att det inte längre var rätt att förlänga hans liv, så gärna vi än ville. Det var rätt beslut att ta och det känns bra att veta det. Qubiken har gett oss så mycket under sin livstid och vi har många fina minnen av honom. På det viset kommer han alltid att finnas kvar.

Förutom förlusten av Qubik så blev det också problem med Joy och Enya och ett tag kändes det som att det bara blev för mycket. Enya blev väldigt halt på ett framben och är mycket bättre nu men ska ta det lugnt ett tag till vilket känns lite tråkigt både för henne och mig. Joy kändes inte bra i ryggen och det visade sig att hon har spondylos. Vi får helt enkelt göra det bästa av det.

Lite positiva saker har också hänt. För några veckor sen var jag nere i Tyskland och hälsade på mina föräldrar. Jag passade på att titta på några hundar från en uppfödning som jag är intresserad av, inte minst tiken som kanske ska bli mamma till min blivande valp. Det var väldigt sociala hundar med bra tryck och trevliga uppfödare. Nu väntar vi med spänning på att tiken ska börja löpa. Jag har ingen brådska med att skaffa en valp men ändå vill man ju så gärna veta om det blir någon valp till oss i den här kullen eller om det blir i nästa kull. Men det är bara att vänta.

2002-05-31 – 2015-11-23

Älskad och saknad