www.workingmalinois.se

Nu har jag äntligen kommit igång lite med att träna specialsök med Butz. Det är ju många vägar som leder till Rom men jag har kört enligt en liknande princip som jag har gjort med Enya. Och egentligen är det superenkelt!

Man behöver bara två konger till att börja med. Jag har valt att börja med markeringen. Jag vet att en del börjar med söket men för mig känns det logiskt om hunden vet vad den ska göra när den hittar kongen. Börjar man i andra änden så är jag rädd att hunden kan visa oönskade beteenden som krafsande.

Jag satte Butz på ett ställe, visade honom en kong och placerade den synligt på noshöjd knappt ett par meter från Butz. Sen fick Butz tillåtelse att gå fram till kongen i koppel. Jag tycker det är lite meckigt! Man ska hantera kopplet, ha en klicker i handen för att kunna klicka i precis rätt ögonblick och den andra kongen som är försedd med snöre håller man beredd för att kunna belöna med den.

Självklart vill hunden ju gripa kongen som står framför näsan men det är inte tillåtet. Från början belönade jag beteendet att Butz strävade mot kongen och rätt snabbt försökte jag fånga när Butz stannade till nån sekund med fokus på kongen. Eftersom han är väldigt lättlärd fattade han snabbt vad som förväntades av honom. Har man lite tur när man tänker som förare och är tillräckligt snabb är det faktiskt inte så svårt! Hunden ska gå fram till kongen (aldrig röra), frysa och hålla fokus på kongen – sen kommer klicket och belöning bakåt med den andra kongen.

Jag vet att många gör så att de kastar kongen över huvudet på hunden, mot källan så att säga, och det är nog mest en smaksak vad man tycker är bäst. Jag ser en del fördelar med att belöna ifrån preparatet. I ett skarpt sök skulle det ju aldrig vara bra om hunden skulle vara ”på” preparatet. Men lär man rätt beteende så spelar det nog inte så stor roll hur man väljer att belöna. Om hunden riktar fokus från preparatet ger det aldrig belöning. Då gör vi bara om övningen. Personligen gillar jag inte hundar som tittar på föraren när de markerar. Jag vill att hunden visar exakt var preparatet finns.

Men för att återgå till Butz så har vi kommit så långt i markeringen att han förstår att han ska stanna och titta på kongen, that’s it! Denna markeringsträning måste utvecklas med kong på olika höjder, längre markeringar, diverse störningar och utan koppel. Momentförberedelse ingår redan från början i markeringsövningarna.

Nu hade han i alla fall ett hum om vad han skulle göra och då introducerade jag nästa grej – söket. Det är ju ändå inte samma sak att markera en synlig kong och en kong som man får hitta först och jag ville inte fastna alltför länge i bara markeringar. Så jag satte Butz och visade honom kongen. Den här gången fick han se hur jag gömde kongen. Sen fick han gå fram och hittade den ganska snabbt vilket var meningen och mycket riktigt – det var inte samma sak att hitta kong och markeringen ”glömdes bort” lite. Men med enkla övningar och repetitioner fattade han snabbt att han skulle markera. Jag låtsades också gömma kongen på lite olika ställen. I det skedet bryr jag mig inte om att kongen är smittad med min vittring.

Nu har jag lagt ut fyra pallar. Jag började med den övningen i helgen. Butz fick sitta och titta när jag på ett litet ”hemlighetsfullt” sätt gick från pall till pall och låtsades gömma kongen, den första pallen som skulle sökas igenom sist. Först var kongen i den första pallen men sen jobbade vi oss fram och varierade pall. Det är fortfarande enkelt att hitta en hel kong i en pall men nu gällde det ju bara att förstå principen. Dessutom är det en bra förberedelse på att få ett system när han söker igenom t ex väskor eller kartonger. Fördelen med pallar är också att hunden inte kommer åt kongen så lätt.

Längre än så har vi inte kommit. Vi har inte heller tränat speciellt intensivt men det är väldigt rolig träning. Planen är att fortsätta med markeringsövningar parallellt med söket.

Söket ska utvecklas undan för undan. Vi kommer inte att söka en hel kong så länge till utan bitarna blir mindre, ända ner till nån mm typ. Jag tror att det också är viktigt att träna på kongbitar av varierande storlek hela tiden. Jag använder inte heller händerna när jag gömmer kongbitar utan har en pincett för det. Kongbitar är himla smidiga att gömma överallt, t ex i små springor på väggar och golv eller i föremål.

Det finns ju som sagt många sätt att lära in specialsök på. En del börjar också med att köra in ett ämne på en plattform. Plattformen är ett grymt hjälpmedel när hundar ska lära sig nya preparat. Man har en ganska klinisk miljö och får en hög belöningsfrekvens. Har jag möjlighet så kör jag gärna plattformträning också, framförallt vid inlärning av nya dofter. Jag har också en hemmabyggd urvalsbana, dvs några hållare med glas och lock med hål i. Urvalsbanan är också jättebra för inlärning av nya dofter och även för att introducera störningsdofter på ett kontrollerat sätt. Inlärning av nya dofter brukar inte vara det svåra egentligen. Jag tycker att själva söket och markeringen är ett mycket större jobb.

Det var lite specialsöktankar. Hur tänker du?

Under mina 23 år som jag har haft hund och tränat hund så har jag lärt mig både det ena och det andra. Ojojoj vad jag har besökt läger, föreläsningar och tränat med duktigt folk! Det finns mycket i ryggsäcken! Okej, jag kommer inte ihåg exakt allt och vissa saker finns där men jag kan inte få fram dem just nu. Men jag vet precis hur jag ska träna mina hundar på bästa sätt – i teorin…

Just det, i teorin. När jag står där med min hund så är det helt plötsligt inte lika enkelt. Och jag tänker och analyserar…ska jag göra si eller så? Ska jag tolerera det beteendet, det är ju ändå ingen stor grej? Nu är det ändå försent att reagera! Oj, jag planerade inte vad jag skulle göra när hunden gjorde fel. Ja just det, jag hade ju bestämt det här men glömt! Oj, det här fungerade inte den här gången HELLER.

Visst släpper han bättre när jag pekar med fingret samtidigt? Och när jag vrider min kropp emot honom i fria följet så går han plötsligt rakare, eller? Fan, jag vet att jag nickar när han ska lägga sig. Ja, ni vet!

Jag kan verkligen reta mig på alla konstiga egenheter jag har i träningen. Och det gör det ju inte lättare för hunden heller!

Fria följet med Butz är en grej som har havererat lite. Han har haft ett väldigt fint fritt följ, precis som jag ville ha det. Sen hände det nåt. Vi tränade en del förarförsvar där jag premierar när han trycker mot mig, positionen är en annan. Sen har vi den kanske lite luddiga positionen ”här” som betyder att bara gå vid sidan. Vad har det med ”fot” att göra? Inget! Ändå hände det nåt i fotpositionen som jag tolererade. Det gör ju inget att han trycker lite i mondio, tänkte jag. Det här tryckandet och en förflyttning av positionen fram har blivit värre och nu snubblar jag nästan över honom snart! Jag har funderat hit och dit. Egentligen spelar det ju ingen roll i mondio. Bara han följer med mig. Men det är störigt! Omedvetet har jag försökt att motverka problemet genom att vrida min kropp i en onaturlig vinkel. Behöver jag säga att det inte är nåt vidare?

Nu fick jag hjälp av en vän och jag insåg att jag måste jobba mycket mer med momentet och försöka få tillbaka ett snyggt fritt följ. Men visste Butz att han gjorde fel? Jag har aldrig talat om det. Och visste han vad som var rätt? Han har ju gjort rätt innan.

Vi testade oss fram lite och ett ändrat tempo, annan belöningsplacering, ett delvis annat belöningssätt och att påpeka att vissa beteenden är fel kan nog avhjälpa problemet. Det borde jag ju ha kommit på själv men icke. Tur att jag fick hjälp med det!

Det är nog också lite så som jag diskuterade med en vän häromdagen. Jag har ju från början curlat Butz rätt mycket vilket inte gagnar någon av oss. Sen är det så att min dagsform varierar den del men jag tränar ändå. Ofta gör jag det nog lite för lätt för oss. Det är trevligt när vi har kul på planen, jag kan belöna Butz mycket och jag tycker att han är duktig. Det är bekvämt också. Men det är väldigt kontraproduktivt i längden att bara ha kul och inte riktigt ta tag i vissa grejer, att göra det för enkelt för Butz så att han inte behöver anstränga sig så mycket. Klart ska man ha kul på planen men att ha högre kriterier än vad jag ofta har höjer kvalitén mycket! Och man behöver ju faktiskt inte belöna allt. Jag måste alltid tänka på ett exempel (som sagt, jag kan allt i teorin): Du har två lärare. Den ena berömmer dig för allt och tycker att du är duktig mest hela tiden men den andra är mer restriktiv med berömmet och berömmer dig bara när du verkligen har gjort något riktigt bra. Vilken lärares beröm är värt mer?

Jag behöver väl inte påpeka att texten innehåller en del ironi? Jag kan inte allt om hundträning. Ju längre jag håller på desto mer inser jag att jag inte alls kan mycket. 1995 kunde jag det mesta. Men inte nu.

…när jag hör det begreppet! Ändå verkar det ha blivit ett allmänt accepterat begrepp i hundvärlden. Det är väl bara att jag inte har accepterat det. Jag tycker nämligen att det inte säger nånting.

Enligt Scott & Fuller (1965) är definitionen av reaktiv intensiteten av alla responser, externa och interna, till en stimulusförändring. På sidan https://doggie-zen.se finns det en förklaring till vad en reaktiv hund är: Reaktiva hundar – hundar som på ett eller annat sätt riktar sitt intresse ut från föraren. En reaktiv hund kan av glädje, rädsla eller aggression rikta sitt intresse mot andra hundar och/eller människor i form av att kasta sig i kopplet, skälla, morra eller uppvisa flyktbeteenden. Jag tror att det är ungefär såhär folk i allmänhet definierar begreppet.

Det finns kurser för reaktiva hundar och i olika grupper på facebook läser man ofta om reaktiva hundar som upplevs ställa till med bekymmer för hundägaren. Ofta är det problem med hundmöten och när jag läser om vilka enorma problem en del folk har med sina hundar, företrädesvis folk med ”rekotänk”, så reser sig nackhåren. Efter flera års träning klarar man av att möta en hund på flera hundra meters avstånd. Reko? Really? Ras? Jo, en gatuhund eller varför inte en liten chihuahua?

Om man tittar på en reaktiv hund från början och försöker förstå vad som egentligen menas så är förklaringen i min värld rätt enkel: En hund som inte är död! Det är väl helt normalt att en hund reagerar på yttre stimuli. Klart den är nyfiken, klart att den inte alltid vill samma sak som jag. En hund kan också bli rädd. En massa egenskaper som en hund har buntas bara ihop till ”reaktiv hund”. Det kan vara fullkomligt olika personligheter som står under samma begrepp.

En malle är reaktiv – det hoppas jag verkligen att alla mallar är reaktiva, annars är det inte en hund jag vill ha. En hund som är vaken, nyfiken och har stora drifter är naturligtvis reaktiv och det är precis det jag efterfrågar! Livet med en hund som inte är reaktiv skulle vara dödstråkigt! Sen är det ju en annan femma hur man styr upp hunden!

I dagens samhälle har synen på hundar och hundträning förändrats till den milda grad att man ofta har svårt att hantera hundar som jag skulle beteckna som ”roliga hundar”, alltså hundar med stora drifter, kamplust, försvarslust eller varför inte en gnutta dominans? Jag vågade knappt skriva ”dominans” eftersom det är en diskussion i sig och man bara kan vara dominant i relation till någon annan men man kan väl kanske säga mentalt starka hundar som vet vad de vill. Man läser om rekotänk som inte sällan rimmar ganska illa med den typen av hund. Jag tycker att jag är reko men de som anser att de har monopol på begreppet skulle nog inte hålla med till 100 %. Men det gör inget. Jag tycker nämligen i min tur att de inte alltid är reko mot sin hund, även om de tror det. Reko är att ge hunden trygghet och att den lever i en begriplig värld. Poängen är att det är vi människor som ofta skapar hunden som skapar problem.

En helt annan typ av hundar som ändå kan falla under begreppet ”reaktiv” är hundar med rädslor. Och då består hunden givetvis inte bara av rädslor utan den har ju en massa andra egenskaper också. Vissa hundar kanske har en benägenhet att gå framåt och bita när de är rädda medan andra helst vill försvinna. Man kan bena ut det här hur mycket som helst och det är verkligen viktigt att man gör det för att försöka förstå sin hund.

Jag tycker att vi måste se till varje individ och inte bara bunta ihop alla hundar för enkelhetens skull. Vilka egenskaper finns i just den hunden och vilka egenskaper har den tillhörande människan? Men det är lite på mode att säga att man har en reaktiv hund och jag tänker bara: ”Jaha…suck!”

Vad är det då för hundar som inte kvalificerar sig till kategorin ”reaktiva”? Det måste ju vara otroligt slätstrukna, beiga individer som är så tråkiga att de inte ställer till med nåt eller där ägaren ändå har kontroll över sin lite lealösa hund.

Snälla, ge mig en reaktiv hund, annars dör jag av uttråkning!

22 december 2005 – 31 juli 2018
Då har Hertha lämnat oss också och det känns otroligt tomt. Hon var en hund som märktes och som hade en del egenheter. Men vi älskade henne precis som hon var. Hon kunde vara otroligt envis och det var nog hennes mentala styrka som gjorde att hon ändå var den hon var, trots allt hon har varit med om. Hon var otroligt lojal, pryltokig, allvarlig och framförallt så ville hon bli klappad hela tiden. Hon kunde vara riktigt närgången mot gäster, ville ha uppmärksamhet och kel. Men så har det inte alltid varit.

Jag hämtade Hertha när hon var fem år gammal. Jag hittade henne faktiskt via en annons i Tyskland. Jag var egentligen ute efter en avelstik. Så jag flög ner till Tyskland för att titta på Hertha. Hon hade varit utlånat till Slovakien där hon hade haft två kullar och var i ganska dåligt skick. Hade precis haft en kull. Men hon var inte bara fysiskt dålig utan mådde inte heller bra psykiskt. Jag fattade inte då hur illa det var men jag valde henne med hjärtat.

När jag hämtade Hertha så blev det snabbt ett band mellan oss. Hon litade på mig och jag var hennes trygghet. Andra människor var hon skeptisk emot. Speciellt män tyckte hon inte om och kunde vara riktigt aggressiv. Jag insåg att hon måste ha varit med om en del traumatiska upplevelser. Hon visade symtom på det vi kallar PTSD hos människor. Vissa saker triggade henne och det kunde vara ganska konstiga saker. Med tiden fick Hertha förtroende för människor, hon fick en riktigt fin relation med husse och hon slutade vara så aggressiv.

En del egenheter blev dock kvar och det fanns saker som stressade henne. Därför anpassade vi livet till henne till viss del men hon var en fantastiskt fin familjemedlem med karaktär och hon var värd alla uppoffringar.

Tyvärr var Hertha också ganska sjuk. Hon hade en dålig höft som ställde till det. En gång fick hon en blodpropp i ryggmärgen och kunde inte gå längre. Men Hertha var en tuff tik och hon repade sig. Trots krämpor så kämpade hon alltid på. Men det blev dags även för Hertha. Nu finns hon bara i våra hjärtan <3

4 maj 2007 – 23 februari 2018
Oväntat och alldeles för tidigt fick vi låta Joy somna in. Det kändes så fel. I min värld skulle Joy finnas kvar hos oss i flera år till. Men så blev det inte.

Joy var den som höll ordning på hundarna här hemma, hon var så klok och suverän, så enkel och ändå så unik.

Det var inte riktigt meningen att hon skulle flytta in. Jag minns hur det var när vi var hos hennes uppfödare för att träna med Qubiken och så stod hon där i hundgården. Någon hade köpte henne men lämnat tillbaka henne efter en dag eftersom det blev problem. En så fin och trevlig valp, absolut intressant, men vi skulle ju inte ha nån! Så vi åkte hemåt efter träningen. Efter några kilometer frågade jag Uffe: ”Ska vi hämta henne?” Det ville han och vi vände bilen. Så kom Joy in i huset!

Joy var riktigt cool redan från början. Efter Qubiken, som var väldigt intensiv, var det en stor kontrast. Joy hängde med överallt och hetsade aldrig upp sig. Ett tag tyckte jag att hon nästan var för lugn! Men det ändrade sig sen. Tyvärr skadade hon ryggen som valp och det blev en långdragen historia innan vi fick rätt hjälp. Men hon blev bra och vi tävlade lite bruks, faktiskt elitklass i både skydd och sök. Korad blev hon också. Tyvärr fick hon problem med ryggen igen och hon blev pensionär.

Joy fick också en valpkull. Hon var halvfodertik men jag hade ett stort intresse för uppfödning redan då och fick ha kullen hemma de första veckorna. Jag var glad för det…ville ju inte lämna bort Joy nån längre tid och det var jättekul att se valparnas utveckling. Vi skulle inte ha nån valp men hur kunde man låta bli att behålla en av dem? Så Enya fick bo kvar hos sin mamma och de hade en jättefin relation hela livet.

Joy var helt fantastisk och vi kommer alltid att minnas henne med glädje <3